Stephenie Meyer berättar:

Historien bakom Twilight

Isabella Swan flyttar till Forks, en liten regnig sovstad i Washington. Hon förväntar sig att hennes nya liv ska bli lika långtråkigt som staden själv. Men när hon träffar den gåtfulle och förföriske Edward Cullen tar hennes liv en oväntad och farlig vändning. Edward har länge lyckas hålla sin identitet som vampyr hemlig. Men nu går ingen säker, minst av allt Bella som är den person Edward håller mest av. Edward och Bellas förhållande balanserar på knivseggen mellan begär och livsfara.

”Jag får massor av frågor om hur jag kom på historien om Twilight och hur jag har fått den publicerad.
Jag kanske dödar min FAQ sida genom att skriva, men här är hela historien:

(Varning: det finns Twilight spoilers i följande, om du inte vill förstöra spänningen, sluta läsa ….. nu.
Varning # 2: Som ni kanske har gissat från längden på mina böcker, jag kan inte berätta en kort historia, det här kommer att ta ett tag.
Ni har blivit varnade.)

Skrivandet:
Jag vet det exakta datumet som jag började skriva Twilight, eftersom det också var den första dagen med simlektioner för mina barn.
Så jag kan med säkerhet säga att det hela började den 2 juni 2003.
Fram till dess hade jag inte skrivit någonting förutom några kapitel (andra berättelser) som jag aldrig kom särskilt långt med, och ingenting alls sedan min första son föddes, sex år tidigare.

Jag vaknade (den 2 juni) av en mycket levande och visuell dröm. I min dröm hade två människor en intensiv konversation på en äng i skogen.
En av dessa personer var bara en genomsnittlig flicka. Den andra personen var fantastiskt vacker, glittrande och en vampyr.  De diskuterade svårigheterna inneboende i det faktum att:
A) De höll på att bli förälskade, medan B) vampyren var särskilt attraherad av doften av hennes blod och hade väldiga svårigheter med att behärska sig själv från att döda henne, omedelbart.

För vad som i grunden är en direkt utskrift av min dröm, se kapitel 13
(”Bekännelser”) i boken.

Även om jag hade en miljon saker att göra (dvs. att göra frukost till hungriga barn, påklädning och byta blöjor på dessa barn, hitta badkläder för att ingen någonsin lägger dem på rätt plats, etc.), så stannade jag i sängen och funderade på drömmen.
Jag var så fascinerad av detta namnlösa pars berättelse, så att jag hatade tanken på att glömma den, det var den typ av dröm som gör att du vill ringa din kompis och tråka henne med en detaljerad beskrivning.
(Och så var vampyren bara så förbaskad snygg, att jag inte vill förlora den mentala bilden.) Ogärna gick jag så småningom upp och gjorde det omedelbara nödvändigheterna , och sedan lade allt som jag möjligen kunde på sparlåga och satte mig ner vid datorn för att skriva, något jag inte hade gjort på så länge att jag undrade varför jag brydde mig.

Men jag ville inte förlora drömmen, så jag skrev ut så mycket som jag kunde komma ihåg, medan jag kallade karaktärerna för “han” och “hon”.

Från och med den utgångspunkten, gick inte en dag utan att jag skrev något.
Hade jag en dålig dag, skrev jag bara en sida eller två, men, på de bra dagarna, kunde jag klara av ett kapitel och lite till.

Jag skrev mestadels på natten, efter att barnen hade somnat så att jag kunde koncentrera mig längre än fem minuter utan att bli avbruten.
Jag började från scenen på ängen och skrev fram till slutet.
Sedan gick jag tillbaka till början och skrev tills bitarna matchades ihop. Jag körde igenom den ”gyllene spiken” som knyter samman delarna i slutet av augusti, tre månader senare.

Det tog mig ett tag att hitta namn till min anonyma duo.
För min vampyr (som jag var förälskad i från första stund) bestämde jag mig för att använda ett namn som en gång ansetts vara romantiskt, men som hade sjunkit i popularitet under årtiondenas gång. Charlotte Brontë’s, Mr Rochester och Jane Austen’s, Mr Ferrars, var de karaktärer som ledde mig till namnet Edward.
Jag testkörde det ett tag, och insåg att det passade bra.

Min kvinnliga huvudroll var svårare. Inga namn jag gav henne verkade helt rätt.  Efter att ha tillbringat så mycket tid med henne,  älskade jag henne som en dotter, och inga namn var bra nog.
Slutligen, inspirerad av den kärleken, gav jag henne namnet jag sparat till min egna dotter, som aldrig hade framträtt och skulle osannolikt dyka upp för närvarande; Isabella.
Huzzah!
Edward och Bella var namnfästa.

För resten av karaktärerna sökte jag en hel del i gamla folkräknings register, på jakt efter populära namn i det århundrade de var födda.

Kul-o-veta: Rosalie hette ursprungligen ”Carol” och Jasper hette först ”Ronald”. Jag gillar de nya namnen mycket bättre, men då och då råkar jag glömma bort mig och skriva Carol eller Ron av misstag. Det är verkligen förvirrande för folk som läser mina första utkast.

Jag visste att jag behövde en löjligt regnig plats, där min berättelse kunde utspela sig, så jag vände mig till Google, vilket jag gör med alla mina efterforskningsbehov och letade efter den ort som har högst nederbörd i USA.
Det visade sig vara den olympiska halvön i Washington State.
Jag tog fram kartor över området och studerade dem, på jakt efter något litet, ur vägen, omgivet av skog …
Och där, precis där jag ville, fanns en liten stad, kallad ”Forks.”
Den kunde inte vara mer perfekt, om jag så hade namngett den själv! (Forks betyder, i detta fall, förgrening. Kingas anm.)

Jag gjorde en Google bildsökning på området, och om namnet inte hade fångat mig, skulle de vackra fotografierna ha gjort det. (Bilder som dessa i Hoh Rainforest, en kort biltur från Forks. Se även forks-web.com).

Under mina efterforskningar i Forks, upptäckte jag La Push Reservatet, hem till Quileute stammen.
Quileute stammens historia var oerhört fascinerande och några fiktiva medlemmar av stammen blev snabbt inneboende i min berättelse.

Samtidigt var Bella och Edward röster i mitt huvud, bokstavligt talat.

De höll helt enkelt inte tyst.

Jag stannade uppe så sent som jag orkade, och försökte få ner alla grejer i mitt huvud på papper och sedan kröp jag, utmattad, i säng, (mitt barn sov fortfarande inte hela nätter) bara för att inse att en ny konversation börjat i mitt huvud. Jag avskydde att förlora något genom att glömma det, så jag gick upp och tillbaka ner till datorn.
Så småningom la jag en penna och en anteckningsbok på nattduksbordet bredvid min säng, att krafsa ner anteckningar i, så jag kunde få lite jädra sömn!

Det var alltid en spännande utmaning på morgonen, att försöka tyda de saker jag krafsat ner över hela sidan i mörkret, natten innan.

Under dagarna kunde jag inte hålla mig borta från datorn heller.
När jag var fast på simlektioner, i 46 grader C, i Phoenix solsken, kom jag på nya intriger och handlingar och jag kom hem med så mycket nytt att jag inte kunde skriva tillräckligt snabbt.

Det var en typisk Arizona sommar; het, solig, het och het.
Men när jag tänker tillbaka på dessa tre månader, minns jag regn och svala gröna saker, som om jag verkligen skulle ha tillbringat sommaren i den Olympiska regnskogen.

När
jag var klar med huvuddelen av romanen började jag skriva epiloger … massor av epiloger.
Detta ledde mig så småningom till det faktum att jag inte var beredd att släppa mina karaktärer, och jag började arbeta på uppföljaren.
Samtidigt fortsatte jag att redigera Twilight på ett mycket tvångsmässigt sätt.

Min äldre syster, Emily, var den enda som verkligen visste vad jag höll på med.
I juni började jag skicka henne kapitel efter kapitel, så fort jag avslutat dem, och hon blev snabbt min hejarklack.
Hon kom alltid förbi för att se om jag hade något nytt till henne.

Det var Emily som först föreslog, när jag avslutat boken, att jag skulle försöka få Twilight publicerad. Jag var så överväldigad av det faktum att jag faktiskt hade skrivit färdigt hela boken, att jag beslöt mig för att undersöka saken.

Resten är historia…

Det var verkligen inte tron på mina fantastiska talanger som fick mig att gå vidare, jag tror att det var bara att jag älskade mina karaktärer, mina barn,  så mycket, och de var så verkliga för mig, att jag ville att andra ska känna till dem också.

Totalt sett har det varit ett riktigt arbete med kärlek, kärlek till Edward och Bella och resten av mina imaginära vänner, och jag är glad att andra människor får möta dem nu.”

Översättning: Kinga Dukaj
Källa:
Stephenie Meyer.com