VINNARNA AV DEN ULTIMATA FAN TÄVLINGEN!

Ta det lugnt flickor och pojkar – vi har inte glömt bort tävlingen än, det har bara varit svårt att bestämma sig med alla otroligt fina bidrag!

Ni var alla jätte duktiga! Men i slutändan lyckades vi åtminstone välja tre vinnare! :D

Fan Video – Cassandra
Fan Art – Nettan
Fan Fic – Marina

Grattis tjejer! Ni har alla mail!

Vi hoppas att ni läsare håller kvar den otroligt stora kreativa sidan som ni alla har och den här tävlingen är definitivt något som åtminstone jag (Ida) vill köra på igen!

Se alla vinnarbidrag efter hoppet!

Fan Art – Nettan

Fan Video – Cassandra

Fan Fic – Marina

Mitt tysta hjärta

Kapitel 1

”Åh, nej” Jacob suckade tungt när Alice drog med honom och Bella in i ännu en affär. Han började fundera på varför han över huvudet taget hade följt med dem. Men svaret på den frågan visste han ju, han gjorde det för Bellas skull. Han skulle gå genom eld och flytta berg för hennes skull. Men hon hade blivit ihop med blodsugaren, och Jacob hade varit arg, sårad och besviken. Till slut hade han dock bestämt sig för att vara den bäste vän som gick att få, enbart för att få vara nära Bella. Han behövde henne. Han behövde se med egna ögon att blodsugarna inte gjorde henne illa. Han litade inte på dem, och tyckte heller inte om dem, de hade tagit Bella ifrån honom. Men snart hade han insett att de var trevliga, ja i alla fall de flesta av dem. Carlisle behandlade honom med stor respekt, Esme hade släppt in honom i familjen med öppna armar. Emmett verkade inte ha några problem med honom, eller något annat heller för den delen, utan tyckte bara att det var kul med ytterligare en bror. Rosalie, kastade förolämpningar och elaka ord mot honom så fort han var nära, men de hade hittat ett gemensamt intresse i att hålla på med bilarna och han insåg att hon innerst inne bara brydde sig om sina nära och kära. Jasper hade accepterat honom så fort han hade känt av hans känslor och insett att han egentligen inte ville skada dem och det var totalt omöjligt att inte tycka om det lilla yrvädret vid namn Alice. Hennes alltid glada humör och hennes leende smittade av sig direkt. Men Edward…  Jacob visste att Edward visste om hur mycket hans förhållande med Bella sårade Jacob, men han gjorde inget för att göra det lättare för den unga varulven. Jasper kände av hans känslor och fanns många gånger vid Jacobs sida för att visa sitt stöd. Men det var Alice som lindrade smärtan av att se Edward och Bella tillsammans. Hon såg rakt igenom honom och det var totalt omöjligt att ljuga för henne. De två hade funnit varandra på ett plan som inte gick att förklara. Det var som om de kunde kommunicera tankar och känslor utan ord. Alice visste precis var gränsen gick för Jacob när det gällde hennes brors förhållande och hon såg alltid till att finnas där för honom. Hon var hans vän precis lika mycket som han var hennes. Det var bara det här med hennes shopping som han inte förstod. Men han följde ändå med, bara för att få spendera tid med henne och med Bella, utan Edward. Bara de tre, ingen annan. Det var därför han stod ut med att bli runtdragen från affär till affär. Tur att Bella verkade lika plågad som han själv… Det fick honom att hoppas lite på att det snart skulle ta slut.

Fyra timmar senare kom de tillbaka till Cullens hus. Jacob andades ut av lättnad, samtidigt som han genast längtade till nästa gång han skulle få vara ensam med Bella och Alice. Edward stod på trappan och väntade på dem, och Bella gick genast fram till honom. Han lade armarna om henne och gav henne en kyss. Jacob kände att han helst av allt bara ville uppslukas av jorden i det ögonblicket, liksom alla andra ögonblick då han fick se sin vän vara nära sin pojkvän. Alice kom fram till honom, vände honom bort från det kyssande paret på trappan genom att be honom hjälpa henne att packa ur bilen. När bagageluckan dolde dem för de andra så lade hon sin hand på hans och mötte hans blick. Han fann trösten som hon gav honom och han log ett litet, litet leende mot henne. Båda var noga med att blockera sina tankar från Edward, precis som de alltid gjorde. Ingen, utom möjligtvis Jasper, visste exakt hur djup deras vänskap var. När de packat ur bilen så erbjöd Alice Jacob skjuts hem. Han tackade ja, han ville bara bort från Edward så fort som möjligt. De satte sig i Alices gula Porsche och de försvann i ett dammoln ner till vägen och vidare mot La Push.

-          Jake…

-          Det är lugnt Alice.

Han kämpade hårt med tårarna, försökte hindra dem från att rinna nedför hans kinder. Kunde inte Bella förstå vad hon utsatte honom för? Alice sa inget mer, men tog hans hand och höll den hårt i sin.

Edward ledde in Bella i huset och upp till sitt rum. Det frustrerade honom att både hans syster och byrackan blockerade sina tankar från honom. Det enda de åstadkom var ju att han fick veta att de dolde något för honom. Han förstod inte vad, men vem som helst kunde se att de två var nära, närmare än de själva ville avslöja. Nu var det inte bara Bella han behövde kämpa för, utan även sin syster. Varför var Black tvungen att förstöra hans liv? Varför måste han ta ifrån Edward allt som betyder något för honom? Alice hade alltid varit hans bäste vän, de hade delat något som de andra inte förstått, men den länken var nu mer inte vad den hade varit. Nu delade hon den vänskapen med Jacob Black.

Han tittade på Bella. Hans sol, hans kärlek, hans liv. Han kunde inte förstå hur lyckligt lottad han var som hade träffat henne. Han älskade henne över allt annat, till och med mer än sitt eget liv. Han skulle inte kunna leva utan henne, hon var hans liv. Och han kunde inte för sitt liv förstå hur Black kunde tro att han skulle skada henne. Det var bara absurt. Han tyckte inte om att byrackan hängde efter Bella hela tiden, samtidigt som han såg hur glad hon blev när Jacob var i närheten. Edward hade dock hellre sett att Jacob lämnade dem ifred, både för deras och för sin egen skull. Han såg hur sårad Jacob blev, både på hans kroppsspråk och när han glömde eller inte klarade av att blockera sina tankar. Han kunde inte låta bli, han tyckte synd om honom. Han ville inte såra den unga skiftaren, men han älskade Bella för mycket för att lämna henne. Det skulle krossa hans hjärta…

Alice kunde inte köra hem efter att hon släppt av Jacob i La Push. Hon ville inte möta Edward, inte just nu. Hon var arg på sin bror. Varför kunde han inte se vad Jacob betydde för henne? Hon älskade Jake. Inte som hon älskade Jasper, men ändå. Hon ville inte se honom sårad, och Bella och Edward sårade honom just nu. Bara genom att vara i samma rum. Jake ville ju inget ont, han ville bara vara nära Bella…

Hon tog upp mobilen och skickade snabbt ett SMS till Jake. ”Är du ok?”. Det dröjde inte många sekunder innan hon fick svar. ”Ja, lite jobbigt bara. Men det löser sig.”. Det var alltid så med Jake. Han ljög aldrig för henne, men samtidigt så försökte han aldrig belasta henne med sina problem. ”Något jag kan göra?”. Svaret kom inte riktigt lika fort den här gången. ”Du finns där Alice, det räcker. Men tack.”. Hon förstod att han ville bli lämnad ifred så hon lade ifrån sig mobilen och stirrade rakt ut genom vindrutan.

Jake vaknade nästa morgon, liggandes på mage i sängen. Fullt påklädd och ännu med skorna på sig. Han hade bara kastat sig på sängen när Alice släppte av honom dagen innan och sen hade han tydligen somnat till slut. Han kastade en blick på klockan, den var bara halv åtta. Då plingade hans mobil till och visade att han hade fått ett SMS. Det var från Bella. Hans hjärta tog ett extra slag. ”Du verkade nedstämd igår. Vad sägs om att ses idag, bara du och jag?”. Han svarade ”Visst, vore kul! När, var och vad ska vi göra?”. Hans puls steg och när svaret från Bella äntligen kom så trodde han nästan att hans ådror skulle spricka. ”Vid stranden, om 30 minuter? Vad vi ska göra? Bara ses. Definitivt inte shoppa!”. Jacob kunde inte låta bli att småskratta när han svarade att det blev bra. Sedan gick han för att ta en snabb dusch, innan han åt frukost.

En halvtimme senare mötte han Bella på stranden. Hon gav honom en stor kram och hans hjärta smälte lite till. Om det fortsatte så här skulle det snart inte finnas något kvar av hans pumpande organ. Det tillhörde henne, bara henne. Han kramade tillbaka, höll om henne ömt. Njöt av varje sekund av att känna hennes kropp mot sin. Han kysste henne på hjässan och sedan tog han hennes hand och de gick längs stranden. Det var tidig sommar och vattnet hade börjat bli varmt. De tog av sig skorna och gick barfota i sanden, medan små vågor slog in över deras fötter.

De pratade och skrattade hela förmiddagen och när solen stod som högst på himlen satte de sig på en nedfallen stock och åt matsäcken som Bella hade haft med sig. Hon tittade på honom med ögon som sa mer än de ord som hennes mun yttrade. Men han märkte att hon inte ville göra honom upprörd, så hon sa aldrig de ord som hon tänkte på.

Lite senare låg de sida vid sida och tittade på molnen som sakta seglade förbi ovanför dem, berättade för varandra vilka sorts figurer de såg. Allt var bra, Jacob kände sig lycklig för första gången på länge. Bella drog lite förstrött sina fingrar över hans handflata. Det var då han kände den, doften av vampyrer. Och det var ingen i familjen Cullen. Jacob ställde sig upp och hann precis få in Bella bakom sin rygg när den rödhåriga kvinnan kom ut ur skogen. Bella drog ett djupt andetag. Jacob kände hur vargen i honom tog över hans kropp och han skiftade form. Han var ett bättre försvar för Bella i vargform. Hans rödbruna päls skimrade i solljuset, men kvinnans röda hår lyste starkare. Och hon kom allt närmare. Jacob visade tänderna och morrade en varning åt henne, men hon gjorde inte en min av att hon ens hört honom. Sakta kom hon närmare för att sedan göra en blixtattack. Hon slog Jacob åt sidan med en styrka som han aldrig tidigare träffat på. Han landade hårt på sidan men ställde sig genast upp och attackerade vampyren. Hon skulle inte få röra Bella, inte hans Bella.

Jacob attackerade igen, men var för svag för att egentligen utgöra något stort hot mot kvinnan. Hon slog lätt undan hans anfall, och efter ett särskilt hårt slag precis mot hans bröstkorg så föll han ihop av smärta.

-          NEJ!

Bellas skrik fick honom att resa sig upp. Hans ena framben var antagligen brutet, för han kunde inte längre stödja på det. Han såg mer än kände blodet som gjorde hans päls tovig och rostfärgad. Han hörde ett skratt, ett hård, ondskefullt skratt.

-          Säg farväl till din vän, hund! För det är det sista du ser av henne.

Jacob visste att han ville skrika, men det kom inte ett ljud ur hans strupe. Kvinnan satte sina tänder i Bellas nacke och började tömma henne på blod. Jacob var ursinnig och gjorde ett sista tappert försök att döda kvinnan, men hon slog enkelt bort honom. Hon trampade på hans brutna tass och han ylade av smärta. Han klarade inte längre att vara kvar i sin vargform, utan skiftade tillbaka. Kvinnan slängde Bellas halvtömda kropp bredvid honom, Bellas ögon stirrade på honom en sekund, hennes läppar formade ordet ”Jake” innan de bruna ögonen fick en dimmig hinna och blev oseende. Jacob kände det som om någon vred runt en kniv i bröstet på honom. Bella var borta… Nu spelade det ingen roll länge. Ingenting spelade någon roll. Vampyren kunde döda honom om hon ville, han brydde sig inte. Då skulle han i alla fall få vara med Bella. Han sträckte ut handen och tog hennes lilla hand i sin stora. Kvinnan gjorde ett sista utfall mot Jacob och gjorde en stor reva längs hela hans bröstkorg och ner över magen. Det svartnade för honom…

Kapitel 2

Alice satte sig spikrak upp i soffan. Jasper och Edward reagerade direkt.

-          Alice! Vad är det?

-          Jag vet inte… Jag kan inte se ordentligt!

Edward visste i det ögonblicket att Black var inblandad i det hela. Hans syster kunde inte se byrackan i sina visioner.

-          Något har hänt, något fruktansvärt!

Alice kastade sig upp ur soffan och ut genom dörren innan hennes bröder hade hunnit reagera. Känslan av att något inte stämde gnagde inom henne. Även om hon inte såg Jacob så visste hon att det hade hänt honom något. Hon sprang så fort benen bar henne mot La Push. Träden blev suddiga av hennes fart, men hon saktade inte ner. När hon närmade sig reservatet så kände hon den. Blodlukten. Blodet från en varulv. Blodet från Jacob…

Paniken började greppa tag om henne. Vad var det som hade hänt? Var Jacob skadad? Var han… död? Hon ville inte ens tänka tanken och skakade lätt på huvudet som om den skulle försvinna då. Hon sprang fortare än hon någonsin gjort i hela sitt liv. Hon kunde inte komma fram snabbt nog. Det var nog första gången i hela sitt liv som hon sprang fortare än Edward. Det första hon såg var Bella. Hon låg på rygg med huvudet bortvänt från Alice. Alice insåg genast att det var något som inte stämde, Bella låg alldeles för stilla. Det fanns inte en rörelse, inte ens bröstkorgen hävde sig upp och ner. Hon knäböjde vid kroppen. Längre hann hon inte innan hon hörde ett avgrundsvrål bakom sig och sekunden senare satt Edward bredvid henne och tog upp Bellas kropp i sin famn. Han skrek ut sin sorg, och om han hade kunnat gråta så hade han gjort det. Hans kropp skakade. Han smekte Bella över håret, kinderna. Försökte inse vad det var hans ögon såg. Han tog upp hennes kropp i famnen och sakta gick han därifrån.

Det kom en ung man emot dem, antagligen hade han hört Edwards skrik. Alice såg att det var Seth, Jacobs vän och medlem i flocken. Han kom snabbt närmare.

Jasper satt på knä en bit bakom Alice. Edwards känslor hade varit alltför överväldigade. Det gick inte att hantera. Alice kände det som om hennes hjärta hade spruckit. Bella var död… Det gick inte att förstå.

-          Vad är det som hänt?!

Seths röst bröt tystnaden som lagt sig över platsen.

Det var då bloddoften kom tillbaka. Jacob. Hur hade hon kunnat glömma? Det hade bara varit en sådan chock att se Bella. Hon tittade sig om och fick se skiftaren ligga precis nedanför henne, i en liten grop. Hon slog ena handen för munnen för att hejda skriket som var på väg. Jacob låg i sitt eget blod, med en stort sår tvärs över hela överkroppen. Han hade sår på armarna, halsen, ena ögonbrynet var sprucket. Det rann blod nedför hans ansikte. Hans handled såg ut att vara bruten. Men han andades, och Alice tackade sin lyckliga stjärna att varulvens blod inte lockade henne för fem öre. Annars hade hon inte kunnat närma sig, det var för mycket blod överallt. Jasper försökte förklara för Seth vad de hade hittat, och vad han trodde hade hänt. Seth sprang iväg för att meddela flocken och se om de kunde spåra vampyren som hade gjort det där mot Bella och Jacob. Alice stirrade fortfarande på Jacob.

Jasper kom fram till henne, och föll även han på knä bredvid Jacob. En blick var allt som krävdes innan han lyfte upp Jacob i famnen och sprang så fort benen bar honom tillbaka till huset. Alice sprang före och meddelade Carlisle.

Alice väntade i vardagsrummet efter det att Carlisle sagt åt dem att lämna rummet. Hennes oro gnagde henne. Skulle Jacob överleva? Hon satt med knäna uppdragna mot bröstet och höll armarna hårt om benen. Varför hade hon inte sett det hända? Varför? Hon visste att hon inte kunde se Jacob i sina visioner, men hon hade en speciell kontakt med honom. Hon brukade veta precis vad han kände och visste intuitivt vad han skulle göra. Hon behövde inga visioner. Men nu var Bella död. Borta. Det kändes som om det var hennes fel. Hennes och ingen annans. Hon borde ha sett det! Hon borde ha vetat att det skulle komma… Nu var en av hennes vänner borta. Skulle hon förlora Jacob också? Hennes älskade Jacob, det skulle hon inte överleva…

Edward satt på baksidan av huset, fortfarande med Bellas kropp i famnen. Den var kall nu. Kall och blek. Det var inte hans Bella längre, bara skalet av henne. Han kunde förstå att hon inte längre fanns med dem. Det kändes helt overkligt. Allt var byrackans fel. Han borde ha försvarat henne, hållit henna trygg. En dag lämnade han henne ur sikte, tillsammans med hunden och den dagen dör hon. Det visade bara på en sak. Black kunde inte skydda henne, och på grund av det så var Edwards stora kärlek tagen ifrån honom. Han skrek. Skrek ut sin sorg. Det fanns inga ord för den, den var bara tvungen att komma ut. Han tryckte den kalla kroppen mot sitt bröst, böjde ner huvudet och önskade att han kunde gråta.

Carlisle var bekymrad. Jacob läkte inte i den takt som han borde. Han hade förlorat alldeles för mycket blod. Carlisle hade kämpat hårt i flera timmar nu. Han hörde Alice torra snyftningar på nedervåningen. Han hörde Edwards vrål av sorg på husets baksida. Han hörde Esme, Rosalie och Emmett prata tyst i köket, innan de skiljdes åt för att på varsitt håll trösta de andra familjemedlemmarna. Han hörde också Jaspers kamp för att hantera de starka känslor som just nu fanns i huset. Jasper kastade sig runt i sitt rum för att försöka undkomma det som kastades emot honom. Det var först när Emmett bar bort honom från huset och så långt bort som behövdes som han kunde slappna av.

Hans händer jobbade snabbt och effektivt med att lägga brutna ben till rätta, stoppa blodflödet från de öppna såren. Han hoppades på att kunna rädda skiftarens liv, men Jacobs andning var ytlig och oregelbunden. Jacobs sår blödde inte längre och det stora såren över hans bröst hade Carlisle sytt igen. Han kunde inte göra mer för den unge mannen. Han ropade efter Alice. Hon kom upp tillsammans med Rosalie som hade armen om sin systers axlar.

-          Alice, kan du stanna hos Jacob? Jag måste gå ut till Edward…

Alice nickade bara. Rosalie tittade på Carlisle och nickade hon med. Hon skulle stanna hos Alice. Carlisle lämnade rummet och Alice gick fram till Jacob. Hon satte sig försiktigt på sängkanten, smekte honom försiktigt över kinden.

-          Jake, lämna mig inte…

Edward tittade upp när Carlisle kom emot honom. Bellas kropp låg fortfarande tryckt mot hand bröst.

-          Edward, vi måste ta Bellas kropp till sjukhuset. Och vi måste meddela Charlie…

Han såg det logiska i Carlisles ord, men de gick ändå inte in. Det hände inte, det bara en hemsk dröm. Carlisle lirkade sakta och med stort tålamod bort Bellas kropp från Edwards grepp. När den lätta vikten av hans älsklings skal inte längre fanns i hans armar föll Edward ihop. Esme föll på knä vid hans sida och gjorde sitt bästa för att trösta sin förtvivlade son.

Kapitel 3

Det dröjde två veckor innan Jacob vaknade. Han slog långsamt upp ögonen, och såg Alice sitta vid hans sängkant. Vad var det som hände? Var var han? Han såg sig om och upptäckte att han var i det stora vita huset. Cullens hus. Alice hade reagerat när hon hört Jacob röra på huvudet. Hon störtade fram och kramade om honom. Jacob kämpade sig upp i sittande position.

-          Åh, Jake. Äntligen! Jag trodde att jag hade förlorat dig…

Jacob kramade tillbaka. Han hade nog aldrig varit så glad att se henne. Hennes torra snyftningar fyllde rummet. Han kramade henne hårdare och begravde ansiktet i hennes hår, kysste hennes hjässa och viskade tröstande ord i hennes öra.

-          Så ja, Alice. Det är ok. Jag är kvar hos dig.

-          Jag har varit så rädd… Det räcker med att förlora Bella, jag skulle inte klara av att förlora dig med…

Någonstans mitt i den meningen kom allting tillbaka till Jacob. Bella…

-          Bella…

-          Hon är borta Jake…

-          När… när är begravningen?

-          Det var i förrgår… Jag är ledsen Jake, Charlie ville ha den så fort som möjligt. Han har tagit det mycket hårt…

Hans Bella fanns inte mer. Han hade inte ens fått gå på hennes begravning. Det kändes som om han skulle vilja dö, bara sluta att finnas till. Men innan han kunde ge upp så fanns det något som han var tvungen att göra. Han drog sin undan från Alice så pass långt att han kunde se henne i ögonen.

-          Alice, har ni hittat vampyren som gjorde det här?

-          Victoria? Nej… Vi har…

-          Jag vill inte veta… Jag ska hitta henne.

-          Din flock har också sökt efter henne, utan resultat. De har varit här varje dag för att kolla hur det har varit med dig.

-          Säg till dem att jag mår bra, och att jag gett mig av.

-          Jacob, du kan inte ge dig av efter henne själv.

-          Det räcker med att hon d-dödat Bella, hon ska inte få ta någon mer jag tycker om.

-          Jake…

-          Nej, Alice. Jag måste göra det här.

-          Låt mig få följa med.

-          Och vad tror du Jasper skulle säga om det? Och din familj?

-          De älskar dig också Jake!

-          Men du är deras dotter och syster! Och du är Jaspers flickvän…

-          Men…

-          Inga men, Alice. Det är så här det måste vara.

Alice kramade om honom hårdare, hon ville aldrig låta honom gå. Samtidigt så visste hon att hon var tvungen. Sorgen och känslan av hämnd skulle äta upp honom inifrån om han skulle stanna i Forks.

I två veckor hade Edward legat i sängen på sitt rum. På Bellas säng. Han hade köpt den till henne, nu skulle hon aldrig mer ligga i den. Men det kändes som om han var närmare henne om han befann sig i den, så därför hade han legat där. Inte rört en enda muskel. Det fanns ingen mening med någonting längre. Hans solsken var borta. Hans kalla hjärta var nu inte bara tyst, det var krossat. Så trasigt som något någonsin kunde bli… Frågan var om det någonsin skulle bli helt igen, han tvivlade. Han hade stängt ute alla röster, alla tankar. Han orkade inte lyssna på dem. Han orkade ingenting. Han skulle behöva jaga, men hade inte ork att ta sig upp ur sängen. Alice hade varit inne och berättat om begravningen. Den hade tydligen varit fin, med mycket blommor och ljus. Han hade inte klarat av att gå dit, inte klarat av att ta farväl av sin älskade. Blicken var fastnaglad vid väggen, samma punkt hela tiden under två veckor. Esme hade varit inne hos honom, men han hade varken tittat på henne eller pratat med henne. Edward visste att det sårade henne men han kunde inte förmå sig att bry sig om det. Bilder spelades för hans inre. Bella på ängen, Bella när hon fick veta att han var vampyr men ville ha honom ändå. Bella på skolbalen. Bella sovandes bredvid honom. Bella, bara Bella… Sängen kändes ofantligt stor, som en evighet. Och det skulle aldrig bli någon ändring på det, för hon skulle aldrig komma tillbaka… Han grät tyst och torrt, och önskade nu mer än någonsin att han kunde fälla tårar. Men inte ens det kunde han göra för sin själsfrände…

Jacob stod framför spegeln i rummet. Hans fingrar gled över ärret som sträckte sig över hans bröst och slutade precis ovanför hans navel. Hans kropp hade inte klarat av att läka såren efter vampyrens attack tillräckligt fort för att lämna hans hud utan ärr. Han hade ett litet ärr precis över det högra ögonbrynet också. Hans handled var läkt och han var redo att ge sig av. Det hade bara gått ett par timmar sedan han vaknade men han ville inte förlora mer tid. Vampyren hade redan ett alldeles för stort försprång, chansen att hitta henne blev mindre för varje sekund som gick. Han drog på sig den tröja som Alice lagt fram åt honom. Hon hade även lagt fram ett par avklippta jeans, en t-shirt, och en mobiltelefon med extra batterier och en liten laddare liggande i en vattentät liten påse tillsammans med en hel del pengar. Han band fast alltihop vid benet med det snöre som hon också lagt fram. Han mumlade ”Tack, Alice”, och han visste att hon hörde det. Han gick ner för trappan. Hela familjen Cullen var samlad i vardagsrummet, eller ja, nästan hela familjen. Edward var inte där. Jacob svor inombords, han var tvungen att prata med Edward innan han gav sig av. Varför visste han inte, det var bara en känsla som gnagde inom honom.

Carlisle kom emot honom, räckte fram sin hand. Jacob fattade den.

-          Är det dags?

-          Ja…

-          Alice berättade att du tänkte ge dig av. Jacob, det är en ära att ha dig som en del av familjen.

Jacob rodnade och kände tårar av stolthet samlas bakom ögonlocken.

-          Tack… Kan du berätta för min pappa vad jag ska göra. Och flocken.

-          Självklart.

Carlisle gav Jacob en snabb kram innan Esme kom fram till dem. Carlisle backade och Esme omfamnade Jacob i en hård kram. Hon såg honom som en son. En son som nu skulle lämna dem. Hon kunde bara hoppas att han skulle komma tillbaka. Emmett stod näst på tur. Han gav Jacob en björnkram, så att hans fötter inte längre nuddade golvet.

-          Em… lite… svårt… andas…

-          Förlåt lillbrorsan! Är du säker på att vi inte ska följa med dig?

Jacob nickade.

-          Jag kan inte förlora någon mer…

Rosalie kastade sig om halsen på honom och höll honom i ett järngrepp samtidigt som hon sa.

-          Lova att du kommer tillbaka Jake! Annars slår jag ihjäl dig!

Hon gav ifrån sig en torr snyftning innan hon försvann ut ur rummet i vampyrfart. Alice kom fram till Jacob, la sina armar om honom. Han drog henne till sig, lyfte upp henne och höll om henne hårt.

-          Jasper ville vara här, men han klarar det inte på grund av Edward…

-          Jag vet Alice, det är ok. Hälsa honom.

-          Var rädd om dig Jake.

-          Du med.

-          Ring mig, lova det.

-          Jag lovar. Du kommer att finnas med mig varje steg jag tar.

-          Jake…

Alice röst blev tystare. Jake visste att om hon kunde gråta så skulle tårarna rinna nedför hennes kinder just nu, precis som hans kinder nu blev randiga av hans egna tårar. Han kysste hennes panna. Så mycket sades mellan dem i det ögonblicket. Utan ord, bara genom att finnas till. Till slut drog Jacob sig undan och visste vad han var tvungen att göra. Han var tvungen att prata med Edward. Alice tog hans hand och de gick tillsammans uppför trappan och stannade utanför Edwards dörr. Alice stod bredvid honom i hallen och höll hans hand som ett stöd. Han gav henne en kram.

-          Du är en ängel Alice. Jag skulle inte klara mig utan dig.

-          Lova bara att du hör av dig…

-          Jag ringer…

Alice nickade, sedan vände hon sig bort och gick ner för trappan igen. Jacob drog ett djupt andetag, knackade på dörren och väntade på svar. När det inte kom något så öppnade han dörren, gick in och stängde dörren bakom sig.

-          Edward?

Ingen reaktion. Edward låg som en stenstod på sängen. Ingenting visade på att han hade hört att Jacob hade kommit in i rummet. Skiftaren gick långsamt fram emot vampyren och satte sig på sängkanten.

-          Edward, jag är ledsen…

-          Ledsen?! Du är LEDSEN?!

Edward visade livstecken för första gången på två veckor. Han stod nu upp bredvid sängen. Hans ögon var kolsvarta. Jacob hade aldrig sett dem svartare. Hans ord hade fastnat i halsen på honom.

-          DU SKULLE SKYDDA HENNE! VARFÖR GJORDE DU INTE DET?

Edward skrek åt honom. Jacob visste att det var hans sorg så nu äntligen fick utlopp, men orden träffade honom i alla fall. Han försökte få fram orden för att förklara vad det var som hände, men Edward lät honom inte prata. Jacob tänkte igenom den dagen och han visste att Edward läste hans tankar. Han avslutade med att säga det sista högt.

-          Jag lovar att hitta vampyren som gjorde detta. Jag ska döda henne. Det är jag skyldig Bel…

-          Säg inte hennes namn! Du borde inte ens ta det i din mun!

-          Hon var min vän…

-          Bra vän du är då! HON ÄR DÖD! OCH DET ÄR DITT FEL! DU BORDE RÄDDAT HENNE!

-          Edw…

-          GÅ! Jag vill aldrig mer se dig! Hör du det!? JAG VILL ALDRIG MER SE DIG! JAG HOPPAS DU DÖR! DU ÄR INTE VÄRD ATT LEVA!

Jacob ville inte vara kvar i rummet utan flydde genom fönstret och skiftade till vargform innan han nådde marken. Hans kläder låg i strimlor överallt, som ett sista spår efter honom medan han lämnade Cullens hus bakom sig.

Han sprang i en timme innan han sjönk ner, skiftade tillbaka till människa och lät tårarna falla. Där han befann sig nu skulle ingen se dem i alla fall. Telefonen vid hans ben vibrerade. Han öppnade påsen och drog fram telefonen. Ett SMS från Alice. ”Är du ok? Hörde vad han sa”.  Jacob tänkte en stund innan han svarade. ”Det är lugnt. Han sa inget utom sanningen. Hör av mig senare”. Han stängde av telefonen. Han önskade att regnet kunde trolla bort hans tårar, blanda dem bland de andra dropparna och låta dem försvinna ner i jorden…

Edward hade återgått till sin tidigare position, liggandes på sängen. Vem trodde byrackan att han var? Komma in och säga att han var ledsen… Det var inte han som blivit av med sin älskade, sin anledning att leva. Alice hade varit inne och skällt ut honom efter noter över hans beteende mot Black. Han visste att skiftaren betydde mycket för det lilla yrvädret, men inte att de hade varit så nära. Men det betydde ingenting längre. Det fanns det ingenting som gjorde… Bella…

Kapitel 4

Juni

Juli

Augusti

September

Löven hade börjat anta en mer orange färgskala. Det gick mot höst. Skolan hade börjat igen, men ingenting var som vanligt. Medlemmarna i familjen Cullen på skolan var numera bara fyra. Edward hade vägrat lämna huset. Det låg en tryckt stämning över de fyra som fortfarande höll uppe charaden. Emmett och Rosalie höll sig alltid nära varandra och Emmetts skratt hördes allt mer sällan i det stora vita huset. Jasper hade fortfarande inte kunnat komma hem, det var alldeles för mycket känslor i huset. Så han och Alice bodde numera i den lilla stugan en bit bort. Alice försökte kontrollera sina känslor när hon var hos Jasper, men det var svårt. Jacob hade inte hört av sig till henne speciellt ofta. Hon hade däremot nästan daglig kontakt med någon i vargflocken, mestadels Seth. De ville veta om hon hade hört något och hon uppdaterade dem så fort hon fick veta något. Hon var orolig för Jacob, undrade ofta om han hade fått tag på Victoria, om han fortfarande levde. Hon visste hur hårt Edwards ord hade tagit på honom. Hon saknade sin vän…

Edward stirrade ut genom fönstret. Hösten gjorde sitt avtryck på naturen där ute. Alltså hade hela sommaren gått, men det hade lika gärna kunnat vara dagar, eller år. Han hade ingen koll längre. Dagarna, veckorna flöt in i varandra och kändes som en och samma. Han tänkte på Bella. Men ännu mer tänkte han på Alice. Hans syster led. Han såg det i hennes ögon, han såg det på hennes sätt att vara och han såg det i hennes tankar. Hela hans familj var oändligt sorgsna över Bellas död, över att Edward nu var ensam igen. Men de var också nedstämda över Jacob, över att han lämnat dem. Han visste att det var hans fel att inte skiftaren hörde av sig speciellt ofta. Det tärde på familjen att inte veta var han var, om han hade det bra eller inte. Mest av allt tärde det på Alice. Hans Alice. Hade han varit för hård mot Black? Han började tro det. Hans ord hade sårat den unge mannen. Edward hade önskat honom död… Nu började han ångra sina ord. Om Jacob dog skulle familjen få gå igenom ännu en förlust och Edward trodde inte att Alice skulle klara det en gång till. Om så bara för Alice skulle så kanske han kunde förlåta varulven. Han ville inte förlora sin syster också…

Jacob tittade sig runt, han var en lång väg hemifrån. Han visste inte exakt var han befann sig, men någonstans i nordligaste delen av Europa. Han hade spårat Bellas mördare genom Kanada, över sundet in i Asien och vidare mot Europa. Jacob hade aldrig varit utanför USA förut, men han kunde inte känna någon glädje över att få se världen. Han saknade Alice. Men han visste att hon var säker hemma i Forks, hon skickade SMS nästan varje dag. Men det var sällan han svarade. Han hade levt ett kärvt liv de senaste månaderna. Ofta var han i sin vargform, och levde, sov och åt i skogen. Ibland unnade han sig att ta in på hotell, vandrarhem eller vad som fanns till buds. Han njöt då av varma duschar, en skön säng och ett stort lagat mål mat. Men njutningen var aldrig fullständig. Han fick dåligt samvete för att han levde och njöt av det, medan Bella låg i sin grav på grund av honom. Han borde ha räddat henne. Han visste att de ord som Edward sagt var sanna. Han förtjänade verkligen inte att leva, inte efter Bellas död. Men han skulle hitta blodsugaren som gjorde det först. Han var nära nu, det kände han. Han hade hela tiden närmat sig henne, lukten av henne hade hela tiden blivit mer distinkt. Hon rörde sig ofta, det var därför jakten hade tagit sån tid, men nu äntligen var han henne i hälarna. Hon var bara några tiotal mil ifrån honom, så han behövde vara försiktig. Inte ta några förhastade beslut, inte göra några ogenomtänkta rörelser. Han satte sig ner på bakbenen och tänkte igenom situationen. Han behövde vara slug och våga riskera allt, även sitt eget liv. Men det var det värt…

Alice satt alldeles stilla, stirrade ut i ingenstans. Hennes ögon dimmiga. Jasper tittade på sin flickvän, han visste precis vad som höll på att hända. Hon såg något. Han väntade tålmodigt tills hon kom tillbaka och drog in ett djupt hastigt andetag.

-          Alice, vad såg du?

-          Jake!

-          Såg du… Jake? Men du kan ju inte se vargarna?

-          Men jag såg Jake. Åh, Jasper, det var hemskt.

-          Vad gjorde han?

-          Han dödade Victoria, men blev skadad… Han dog Jasper!

Jasper drog in ett onödigt andetag och tittade djupt i Alices ögon. Han förstod vad hon ville och antagligen skulle göra vad han än sa. Så han nickade bara. Alice drog upp telefonen och skickade ett SMS. Hon vågade inte ringa. ”Jake, var är du?”. Sedan satt de båda två och stirrade på telefonen som låg mellan dem i soffan. Evighetslånga minuter tickade förbi… och båda hoppade till då telefonens signal ljöd.

-          Jake?

Alice röst var hög och spänd.

-          Alice.

Jacob lät sammanbiten.

-          Var är du?

-          Norra Sverige tror jag…

-          Sverige?

-          Mmm. Men det är snart över nu. Hon är här. Snart är jakten slut.

-          Och du kommer hem?

Hon hörde själv hur hoppfull hon lät.

-          Jag vet inte Alice. Din bror skulle hellre se mig död. Han sa så… Jag vet att jag bär skulden för Bellas död, att jag har orsakat hans lidande. Jag vill inte såra någon mer Alice. Ingen ska behöva lida mer för min skull. Det blir bäst så här.

Hans röst hade förvandlats från sammanbiten till uppgiven.

-          Jake…

-          Nej Alice. Han har rätt. Jag ringer dig om jag får tillfälle när det är över… Annars antar jag att det är farväl…

-          Jake…

-          Farväl Alice, ta hand om din familj.

Linjen blev tyst. Jacob hade lagt på. Alice stirrade på telefonen innan hon bröt ihop i torra snyftningar. Jasper höll om henne och skickade några lugnande känslor över henne.

-          Alice. Du måste iväg nu. Det är inte för sent än…

-          Du hörde vad han sa, han har ju gett upp.

-          Det finns fortfarande ett sätt. Kanske inte det lättaste, men inte omöjligt. Men då måste du skynda dig.

Alice tittade på Jasper en sekund innan hon förstod vad han menade.

-          Edward.

Jasper nickade. Alice hoppade upp ur soffan, packade ner det nödvändigaste i en resväska och sade adjö till Jasper inom en minut. Hon rusade upp till det stora vita huset, in genom dörren och upp till Edwards rum. Hon brydde sig inte om att knacka, utan bara sprang in. Edward låg på sängen, som alltid. Det såg ut som om han inte rört sig över huvudet taget sedan hon var där senast. Enda skillnaden var att hans ögon var svarta som natten, han hade inte jagat på ett par månader. Senaste gången var någon gång i början av augusti, då Emmett hade burit ut honom ur huset och sedan släpat med honom på jakt. Alice ryste, de var tvungna att jaga på väg till flygplatsen. Hon skulle inte våga släppa lös Edward bland människor innan han ätit.

-          Edward.

Inget svar.

-          Edward!

-          Vad vill du Alice?

Hans röst var inte irriterad, inte arg. Bara tom.

-          Jag behöver din hjälp… Jake…

-          Vad är det med honom?

Fortfarande samma innehållslösa röst och inte en tendens till rörelse.

-          Jag kan se honom Edward.

Detta fick den sängliggande vampyren att vända huvudet mot sin syster och titta på henne med förundrande ögon.

-          Han har hittat Victoria… Han kommer inte att överleva det. Och han har inga planer på att förändra den saker heller. Han vill göra dig till viljes Edward. Han vill inte såra dig mer genom att leva. Du måste hjälpa mig!

-          Vad kan jag göra?

-          Berätta för honom att du inte menade vad du sa till honom!

Edward stirrade på henne. Hade han menat det han hade sagt till den unga skiftaren eller inte? Alice stirrade tillbaka och tänkte på alla de sekunder som nu tickade iväg. Sekunder som var livsviktiga i kampen mot tiden för att hinna fram till Jacob i tid.

Jacob hade följt efter vampyren så länge nu att det nästan hade blivit till hans vardag. Därför tänkte han inte sumpa chansen han nu hade fått. Han hade nu under nästan ett dygn följt kvinnans varje rörelse på ett sådant avstånd att hon inte skulle upptäcka honom. Han hade rullat sig i både det ena och det andra för att dölja sin lukt, och såg hela tiden till att befinna sig i rätt vindriktning. Han var nu säker på att hon var ensam och att hon inte hade en aning om han var där. Han gick tyst, satte ner sina tassar så tyst det bara var möjligt. Det var dags. Det var nu eller aldrig. Jacob drog in ett par djupa andetag innan han smög sig ännu närmare. Han visste att han antagligen inte skulle överleva kampen, men om det var priset han skulle få betala så gjorde han det gärna. För Bellas skull, och för Edwards… Han kunde inte förstå varför vampyrens ord hade satt sig så djupt i hans hjärta. Varför han så gärna ville göra vampyren till viljes…

Men nu var det inte rätt dag att tänka på det. Nu skulle han hämnas, något som han länge hade velat och drömt om. Den rödhåriga kvinnan stod med ryggen mot honom, och han smög som ett lejon. Närmare och närmare sitt byte… När han var tillräckligt nära så gjorde han ett utfall och hoppade på henne. Hon snubblade till av chocken men hämtade sig snabbt och kastade Jacob åt sidan. Men han gjorde ett nytt anfall. Han tänkte inte ge upp, och han tänkte definitivt inte ge sig innan han dödat blodsugaren, eller dött själv medan han försökte.

Kampen var jämt och hård. Blodsugaren var starkare, men Jacob slogs med sitt hjärta vilket gjorde honom till en tuff motståndare. Hans klor och tänder grävde sig upprepade gånger in i kvinnans kropp, men hon svarade alltid. Jacob var ursinnig, detta var varelsen som tagit hans bästa vän ifrån honom. Under kampens gång hade flertalet av hans revben knäckts, flera ben i hans ena tass var brutna. Han hade sår överallt och blodet gjorde hans päls tovig.

Till slut orkade Jacob inte mer, och när hon slog bort honom så landade han återigen på sidan, på sina redan knäckta revben. Men smärtan gjorde honom bara mer fokuserad och i ett sista anfall kastade han sig upp och hoppade på kvinnan. Med ett enda ryck med sin kraftiga käke slet han huvudet från kvinnans kropp. Han kastade huvudet åt sidan och slet av fler kroppsdelar från kvinnans kropp. Jacob skiftade tillbaka till människoform när han insåg att kvinnan var död. Han gjorde upp en eld, och slängde delarna från vampyren på bålet. Han var tacksam att de befann sig på landbygden, långt ifrån närmaste bebyggelse, så att inte röken skulle dra till sig någon uppmärksamhet.

Han kastade den sista delen av Victorias kropp i elden och stirrade in i lågorna. När det enda som återstod var aska viskade han.

-          Det här var för dig Bella.

Tyst för sig själv lade han till ”och för Alice… och Edward”. Han sjönk ner i gräset. På något underligt sätt bar inte benen upp honom längre. Det var över nu, kvinnan var död. Bella hade fått sin hämnd. Adrenalinet gick ur hans kropp, och han kände sina brutna ben, sina sår. Men det var mer som en domning än riktig smärta. Det fanns något som överskuggade den. Han tittade på sin underarm, det var ett bitmärke där. Det var då han förstod, blodsugaren hade bitit honom. Hennes gift var det som gjorde att han inte kände smärtan, och adrenalinet hade hittills lyckats hålla giftet borta, men nu höll det på att spridas i hans kropp. Han kände det i sina ådror, kroppen kändes som om den brändes, men fortfarande så var den starkaste känslan bara en domning. Som om det inte gjorde något. Han tog upp telefonen och skrev ett SMS. Det tog lång tid och mycket ansträngning, men till slut gick det att skicka iväg. ”Det är gjort. Men kommer inte hem. Tack för din vänskap. Farväl Alice, du finns alltid i mitt hjärta!”. Han orkade inte längre hålla i telefonen, den gled ur hans grepp. Han såg sig om. Det var berg runt om honom, luften var klar och hög. Trädens alla färger bildade nästan en tavla. Det var en bra plats att få vila på. En bra sista syn innan hans ögon slöt för sista gången.

Kapitel 5

Jacob vaknade sakta. Han hörde röster. Hans kropp kändes inte lika varm längre, inte lika bortdomnad. Han kände något kallt mot sin panna, kinderna. Han slog sakta upp ögonen. Där satt hon, hans ängel. Alice hade hans huvud i sitt knä, och hade sina händer i hans ansikte. De gav en underbar svalka.

-          Alice…

Hans röst lät skrovlig, hes.

-          Sch Jake. Det är bra nu.

Hennes viskning nådde honom likt klingande små klockor. Men vad hade hänt? Hade han inte dött? Och vad gjorde Alice här? Tankarna virvlade runt och hamnade huller om buller. Men det var inte Alice röst som svarade på hans outtalade frågor. Det var en annan melodisk röst.

-          Alice såg dig i en av sina visioner. Vi tog första bästa flyg hit och sedan spårade vi dig. Vi såg röken och kom precis fram i tid…

Jacob kände något på sin arm, och vände försiktigt huvudet för att se vad det var. Edward hade sin mun tryckt mot hans arm och drack hans blod.

-          Edward?

Hans röst visade rädsla, osäkerhet. Hade vampyren med det bronsfärgade håret tagit sig ända till Norden för att döda honom själv, för att se till att jobbet blev ordentligt gjort? Hur kunde Alice tillåta det?

Edward skrattade lågt när han hörde skiftarens tankar. Han tog bort sin mun från Jacobs arm och gav honom ett svagt leende.

-          Jag ska inte äta upp dig, jag lovar. Blodet smakar rent nu, även om det inte är så gott. Men det finns inget gift kvar i det.

Edward hade vänt sig till Alice medan han pratat. Hon tittade nu på honom och han nickade. Vad hon hade tänkt fick inte Jacob veta. Hon bara tittade ner på honom och log. Drog sina små fingrar genom hans nu halvlånga svarta hår. Han kände hur Edward snabbt kollade över hans skador. Men det verkade som de flesta hade börjat läka i samma sekund som giftet hade lämnat hans kropp. Alice nynnade på en melodi som han inte kände igen, men den var lugn och sövande och han somnade snart.

Edward kunde inte låta bli att le åt sin systers ansiktsuttryck. Hennes läppar formade ett stort leende. Skiftaren levde. Alice var glad. Allt var bra. Han ville aldrig mer se Alice lida. Hans dåliga samvete gnagde på honom, det var ju han som hade fått Jacob att ge upp hoppet, fått honom att vilja dö. Bara för att en annan vampyr dödat Bella. Inte skulle väl Jacob också behöva dö för det? Då skulle det inte vara Victoria som hade Jacobs liv på sitt samvete utan han. Han ville verkligen inte vara skuld till någon annans persons död, inte på något sätt. Dessutom hade ju Jacob gjort det han borde ha gjort. Det var Jacob som hade tagit upp jakten på Victoria, inte han. Det var Jacob som hade dödat vampyren, inte han. Och vad hade han gjort? Önskat livet ur den unge skiftaren… Och när hade Black blivit Jacob för honom? Han måste verkligen ha umgåtts för mycket med Alice, ja hela hans familj.

-          Edward, det är dags…

Alice röst tog sig in i hans funderingar. Han nickade och lyfte försiktigt upp Jacob i famnen innan de började den långa resan hem. Jacob var utmattad, trött och lite undernärd, men alla has sår hade läkt. Förutom det sår där Victoria hade bitit honom. Han skulle få leva med ett halvmåneformat ärr resten av sitt liv. Han höll Jacob i famnen och kände hans värme. Den fascinerade honom, hur någon kunde vara så varm när han själv var så kall. Han hörde Jacobs hjärtslag, de slog i en regelbunden stark takt. Han kunde rå för det, men han tryckte skiftaren närmare sig.

Hemresan gick bra. Jacob hade vaknat lagom till dess de hade kommit till flygplatsen och därefter sett till att ha Alice emellan sig och Edward hela tiden. Han vägrade gå nära vampyren. Hans tankar var blockerade och han kommunicerade bara med Alice. Jacob kunde inte förstå varför Edward hade följt med Alice från början. Varför just han? Och varför var det han som hade räddat honom? Väl tillbaka i Forks så välkomnades han av familjen Cullen med öppna armar, Emmetts ögon glittrade precis som de gjorde förr. Rosalie kastade sig om halsen på honom och höll honom i ett järngrepp tills hon höll på att kväva honom. Till och med Jasper var i huset nu när känslorna inte var så betungande längre. Jacob kände sig lycklig, men inte fullt ut. Han hade ju fortfarande inte uppfyllt Edwards önskan. Han såg sig runt i rummet, såg alla lyckliga ansikten. Och han visste att han var tvungna att lämna dem bakom sig. Han kunde inte längre stanna i det vita huset, han kunde inte stanna i Forks. Inte när han visste att han sårade vissa av familjens medlemmar.

Alice kände att det inte var något som stämde med Jacob. Hon tog honom i handen och ledde ut honom i trädgården medan de andra sysselsatte sig med annat. De såg aldrig att ett par ögon tittade på dem när de gick ut. De strosade runt en bra stund under tystnad innan de satte sig på en stock. Alice satte sig nära Jacob och höll hans hand.

-          Jake, vad är det som är fel?

-          Inget…

-          Ljug inte för mig Jake. Det är något som inte stämmer.

-          Jag… jag måste lämna Forks…

-          VA? Varför?

-          Din bror vill inte ha mig här… Jag påminner honom om Bella för mycket…

-          Men…

-          Nej, Alice. Jag förstår honom… det är så här det måste bli…

Om nu Jacob ville göra Edward till viljes varför gjorde det då så ont att gå?

Edward hade sett sin syster och den unge skiftaren lämna huset. Han ville inget hellre än att följa efter för att försäkra sig om att inget hände dem. Han hade redan förlorat en person som betydde massor för honom, han skulle inte klara att gå igenom det en gång till. Han visste inte när det hade hänt, men han hade börjat räkna Jacob som en del av familjen. Kanske som en av de viktigaste kuggarna i familjen. De behövde honom för att fungera, det hade varit uppenbart under de månader då han varit borta. Edward förbannade sin surskallighet och envishet. Men varför var han så rädd för att förlora Jake? Vad var det som hände egentligen? Han gick upp till sitt rum för att fundera, och det snabbt…

Jacob gjorde sig klar för att lämna huset, hans väska var packad. Han hade precis sagt farväl till familjen Cullen, för andra gången. Det började bli en jobbig och hemsk vana. Som tur är skulle han aldrig behöva gå igenom den igen. Förhoppningsvis skulle han i fortsättningen bara vara i Forks för att hälsa på sin pappa och de andra på reservatet. Kanske Alice också, men antagligen inte, för då skulle Edward få veta att han var tillbaka. Esme stod väldigt nära Carlisle, båda såg verkligen sorgsna ut. Emmetts ögon hade åter slocknat och han höll Rosalie tätt intill sig. Jasper hade återigen tvingats lämna huset… Mitt på golvet stod Alice och såg helt förstörd ut. Hon skulle förlora Jacob en gång till. Hon kunde inte förstå… Det gjorde ont i Jacob när han såg på henne, det skar i hjärtat på honom. Men han var tvungen att göra det här. Edward hade sagt att han inte ville ha honom där, och han hade inte tagit tillbaka de orden. Jacob kastade en snabb blick mot trappan upp till andra våningen, som om han hoppades att Edward skulle ändra sig. Men trappan förblev tom…

Jacob gick med tunga steg bort mot dörren med väskan i handen. Det kändes som om tiden stod still, som om världen hade slutat snurra. Allt var över nu, stegen ut genom den där dörren skulle bli de första i hans nya liv. Han sträckte ut handen, tog tag i handtaget och öppnade sakta dörren. Men han hade bara öppnat den på glänt innan den slogs igen framför honom. Han vände sig om och tittade långsamt upp. Där stod ingen mindre än Edward. Hans ögon lyste som flytande guld.

-          Jacob…

Jacob vände bort blicken, han klarade inte av att titta på vampyren som stod framför honom.

-          Jacob, titta på mig…

När han inte fick någon reaktion från skiftaren så satte han försiktigt handen under den yngres hake och vände sakta upp hans ansikte.

-          Jake… Stanna här… Jag vill att du stannar.

-          Vad… vad menar du?

-          Jag vill inte att du går

-          Men jag… måste…

Jacob tittade sig runt efter en annan väg ut, men innan han hann reagera hade Edward sina läppar mot hans. Han stod som handfallen. Ville inte Edward hellre ha honom död? Det var ju det han hade sagt… Jacob var förvirrad. När Edward drog sig bort så log han.

-          Nej Jake, jag vill inte se dig död. När jag sa det ville jag kanske det. Men jag hade precis förlorat Bella, och jag menade inte det jag sa. Du har gjort allt som jag borde ha gjort… Jag har inte gjort något åt situationen, jag borde hjälp dig döda Victoria…

-          Edward…

-          Nej, lyssna på mig. Jag har tänkt väldigt, väldigt mycket. Jag vill att du stannar här, hos oss. Inte minst för Alice skull…

”För Alice skull… Han ber mig stanna för Alice skull…”

-          Inte vara för Alice skull, stanna för min skulle Jake. Jag vill ha dig här. Ge mig en chans.

Edward tog Jacobs hans och lade den över sitt hjärta.

-          Mitt hjärta är tyst, men det är ditt om du vill ha det…

Jacob bara tittade in i hans ögon.

-          Snälla…

Jacob såg på Edward hur mycket det tog emot för Edward att be honom, men att han ändå gjorde det betydde mycket. Jacob nickade. ”Jag stannar”. Edward omfamnade honom och kysste hans panna. Alice gav ifrån sig ett litet glädjetjut, som fick resten av familjen att skratta. Utanför fönstret gick ljusnade det vid horisonten. En ny dag vaknade, första dagen i ett nytt liv. Jacob log. Han var glad för första gången på väldigt länge. Och förhoppningsvis skulle det vara länge, länge. Kanske i en evighet.